”Jag kan känna mig bekväm i dina ögon när du ler.”
Så sjunger Lars Winnerbäck, och jag springer. Springer – och tänker på att jag önskar att jag hade kommit på den meningen själv. Så fin, och så mycket mer än elva ord på rad. Det är precis det jag älskar med texter, det är den känslan jag vill uppnå. Att en text, eller en mening, är så mycket mer än orden i sig.
Det är fredag, klockan är mellan fem och halv sex och det är perfekta förutsättningar. Jag har inte sprungit på flera veckor på grund av ett krånglade knä, men idag känns det bra, och att springa i oktober – med gula löv på marken, lite kyla i luften, och mörker som börjar lägga sig – är det bästa jag vet.
Efter sex-sju kilometer kommer jag tillbaka, svettig men inte trött, och den där lite uppjagade känslan som har funnits efter en hektisk vecka, den har dämpats en aning. Oron i kroppen har blivit lugnare.
Det är så skönt – och det är därför jag älskar att springa.
Imorgon kommer mannens föräldrar, och på söndag åker sexåringen hem till dem några dagar eftersom hon har höstlov. Av någon anledning känns det värre när barnen åker från mig, än när jag åker från dem, men jag antar att det bara är att vänja sig? (Även om hon just nu säger att hon aldrig ska flytta hemifrån, och det är ju hursomhelst ett tag kvar.)
Och än så länge är det bara fredag; konturerna av veckan har börjat suddas ut, ett kryp i kroppen har övergått till en mer behaglig känsla och lämnat plats för glädje. Glädje över ett knä som fungerar, över en höst som är så vacker –
– och över en fin mening, trots att jag inte kommit på den själv.
bokstaverat 