Oups, I did it again.

Vet inte om ni minns min, ehm, besatthet av paljettkjolar förra året?

Den har tydligen inte lagt sig.

Fredagkvällen fortsätter, jag är ensam vaken och ligger och slösurfar i soffan, och får plötsligt ett enormt behov av en guldfärgad paljettkjol.

Måste ha, liksom.

Behov? Undrar ni?

Hmm, ja det undrar jag också. Men…det blir väl julfest på jobbet…och lucia-fika på skolan?

Fast man har kanske inte paljettkjol på luciafika förstås. Nej.

Men jag är faktiskt bjuden på födelsedagsfest i november, som jag kanske kan gå på.

Och för att väga upp leran i skogen? (Som visserligen var minst lika bra som paljetter.)

Ja?

Ja.

Bus eller godis. Eller både och.

Jag får rapport från mamma att det har varit strålande sol i Stockholm idag, där hon och pappa är över helgen.

Hos oss har det regnat.

Men det spelar ingen roll. Jag har haft en fantastisk dag, bland annat för att jag för första gången har cyklat med min mountainbike i skogen!

I regnet, som jag knappt märkte. På stigar täckta av löv; över stenar, rötter och partier av lera. Uppför. Nerför.

Så roligt det var!

Efteråt var jag prickig av lera, blöt inpå kroppen – och väldigt lycklig.

Helt klart min grej. Inte minst för att det är en aktivitet då man inte kan tänka på annat. Man måste hålla koll, det går snabbt, det kräver uppmärksamhet.

Så skönt efter en vecka som har krävt alldeles för mycket.

Nu är det kväll, barnen sover efter att – iklädda häxkläder – ha ropat ”bus eller godis” och håvat in lördagsgodis för flera veckor framöver (eftersom det bor barn i varenda hus runt oss kan man säga att alla bytte godis med varandra – och alla hus utom vårt hade en urgröpt pumpa med ljus i utanför. Hur hinner folk? Vi hade en pumpa. Inte urgröpt. Inga ljus.)

”Varför måste man välja mellan bus eller godis” undrade sexåringen.

Det måste man inte, om man är mamma alltså.

Då busar man först i skogen, och sen – jag menar nu – så äter man godis.

Fina fredag.

När katten är borta.

Vi har varit ensamma hemma ett par dagar, treåringen och jag. Det har varit så mysigt.

Treåringen har lekt för fullt med sånt hon egentligen inte får (det vill säga allt på sexåringens rum), hon har provat storasysters skor och råkat dra sönder hennes halsband. Det sista tänker vi mörka och hoppas att det går obemärkt förbi – dessutom har treåringen gjort sisådär arton nya. Med pärlor hon egentligen inte får använda.

När katten är borta dansar råttan på bordet, ni vet.

Eller så sover den på bordet. Det tar på krafterna att massproducera halsband.

Lite ont om tid just nu.

Att skriva kommer högt upp på listan över saker jag vill göra, men längre ner på listan över saker jag måste göra.

Det är många måsten just nu.

Många måsten, men också en del roliga saker; sånt jag väljer själv, sånt jag längtar efter.

Så det är okej. Även om jag är trött på att jobba på kvällarna.

Och jag saknar sexåringen.

Söndag med extra timme och extra humör.

Årets längsta helg – tack vare den där tidsomställningen som gör att barnen går upp tjugo över fem istället för tjugo över sex – borde man inte vara extra utvilad efter den?

Jag känner mig extra trött, men äter ost med fikonmarmelad och knäckebrödskex och dricker ett glas vin. Man kan ju alltid låtsas att det är fredag.

Sexåringen följde med sin farmor och farfar hem i förmiddags, och lämnade oss med bara ett barn hemma. Lugna gatan, kan man tycka – om man inte känner vår treåring.

Det har inte varit lugna gatan idag, tvärtom. Treåringen har varit på ett hiskeligt humör, och till exempel surat/skrikit/gömt sig i en halvtimme innan jag fick ur henne att hon inte ville ha stövlar, utan gymnastikskor.

Det finns ju lite olika sätt att meddela det på, och hennes är definitivt inte det som tar minst energi.

Men när hon väl hade skor på sig åkte hon och jag och fixade lite ärenden, och det var fridfullt. Om man med fridfullt menar att hon inte var försvunnen mer än någon minut i taget, och att hon inte låg på marken en enda gång (bortsett när hon gömde sig under en ställning med morgonrockar, men då var hon glad så det gills inte).

Så tja. Jag har inte hunnit längta efter sexåringen så mycket, men nu när jag skriver det så känns den, saknaden efter min stora tjej. Det är så tyst. Ingen som pratar oavbrutet.

”Du är den bästaste mamman i hela världen” sa hon när hon skulle åka, och kramade mig igen och igen.

Så jag är inte bara trött. Jag är också den bästaste mamman – och det väger väl trots allt upp det mesta.

Att avsluta en vecka.

”Jag kan känna mig bekväm i dina ögon när du ler.”

Så sjunger Lars Winnerbäck, och jag springer. Springer – och tänker på att jag önskar att jag hade kommit på den meningen själv. Så fin, och så mycket mer än elva ord på rad. Det är precis det jag älskar med texter, det är den känslan jag vill uppnå. Att en text, eller en mening, är så mycket mer än orden i sig.

Det är fredag, klockan är mellan fem och halv sex och det är perfekta förutsättningar. Jag har inte sprungit på flera veckor på grund av ett krånglade knä, men idag känns det bra, och att springa i oktober – med gula löv på marken, lite kyla i luften, och mörker som börjar lägga sig – är det bästa jag vet.

Efter sex-sju kilometer kommer jag tillbaka, svettig men inte trött, och den där lite uppjagade känslan som har funnits efter en hektisk vecka, den har dämpats en aning. Oron i kroppen har blivit lugnare.

Det är så skönt – och det är därför jag älskar att springa.

Imorgon kommer mannens föräldrar, och på söndag åker sexåringen hem till dem några dagar eftersom hon har höstlov. Av någon anledning känns det värre när barnen åker från mig, än när jag åker från dem, men jag antar att det bara är att vänja sig? (Även om hon just nu säger att hon aldrig ska flytta hemifrån, och det är ju hursomhelst ett tag kvar.)

Och än så länge är det bara fredag; konturerna av veckan har börjat suddas ut, ett kryp i kroppen har övergått till en mer behaglig känsla och lämnat plats för glädje. Glädje över ett knä som fungerar, över en höst som är så vacker –

– och över en fin mening, trots att jag inte kommit på den själv.

Föräldramöte utan ketchup.

Jag cyklar hem från jobbet. Det regnar och är på väg att bli mörkt, och som vanligt har jag bråttom. Föräldramöte som börjar klockan sex. Fem minuter i sex öppnar jag dörren hemma, ropar hej och hej då, slänger in väskorna, och går ut till cykeln igen.

På förskolan prick klockan sex, med blött hår och blöt klänning och när jag tar av mig stövlarna inser jag att det är stora hål i båda strumpbyxsbenen.

Well. Det är ju ungefär så treåringen brukar se ut när hon kommer dit också.

Alla andra föräldrar ser ut som om de har varit där en kvart för tidigt. Lugna och harmoniska och utan hål i strumpbyxorna. De hämtade bergis barnen klockan tre och bakade kanelbullar och rullade köttbullar också innan de kom dit.

Eller inte. Förmodligen inte. Det bara känns så ibland.

Föräldramötet är som föräldramöten brukar vara, eller faktiskt lite bättre än vanligt. Inga diskussioner om barnen ska tillåtas äta ketchup eller inte vilket är tacksamt. Mitt förskolebarn tycker ändå inte om det. (Vilket lustigt nog gör mig till en bra förälder – det är typ status att säga att ens barn inte äter ketchup. Synd bara att sexåringen sabbar min ketchupkarma genom att vräka i sig.)

Nåja. Det var alltså inget prat om ketchup, det är bara jag som har fastnat.

Jag är trött.

Varför säga nej till sockerkaka, liksom?

Sexåringen har en kompis hemma efter skolan.

”Mamma, får vi baka något själva?”

Det automatiska svaret som dyker upp i huvudet är nej. Nej som i: nej jag orkar inte ha mjöl överallt, nej det blir så mycket disk, och nej, din lillasyster kommer förvandlas till ett grönt monster av avundsjuka.

Men plötsligt känner jag starkt för att inte vara en automatiskt tråkig mamma.

”Ja, det kan ni väl!”

Jublet vet inga gränser, och de börjar genast diskutera vad de ska baka.

”Får vi göra kladdkaka?”

”Javisst.”

”Eller, vi vill göra sockerkaka.”

”Okej.”

Sexåringen verkar inte tro att det är sant. Säger jag ja till allt? Bäst att passa på:

”Får vi äta upp allt sen?”

”Haha, nej. Men ni kan få smaka lite om ni äter mat först.”

”Får hon ÄTA hemma hos oss?”

”Ja.”

Nu är jag så populär så det finns inga gränser.

Och visst – det blev mjöligt, kladdigt, äggskal i smeten, en praktisk övning i varför man inte ska hålla en elvisp ovanför ytan, och en treåring som var om inte grön så i alla fall väldigt arg för att hon bara fick titta på.

Men det blev också två ofantligt stolta sexåringar – och en väldigt rolig kväll (som möjligtvis spårade ur en aning när treåringen ville underhålla de äldre barnen genom att visa upp sina gympakunskaper – uppe på köksbordet…hmm).

Jag ska säga ja oftare (inte till gympa på köksbord, dock).

Ja är roligare än nej.

Och sockerkakan fick jag på köpet.

En målbild så bra att jag nästan skäms.

Klockan har passerat midnatt, men jag kan inte sova. Så går det när jag får sovmorgon till fem över nio när jag är van att vakna före klockan sex.

Det kan också ha att göra med allt jag ska hinna med i veckan (och att jag precis stängde ner datorn efter ett par timmars jobb), men jag försöker att inte fastna i de tankarna. Det finns ju roligare saker att tänka på.

Och soligare.

Om mindre än tre veckor är jag här:

Snacka om bra målbild. Vi har varit där (det är på Gran Canaria) en gång förut – ett hotell av typen jag bara hade valt om jag hade barn, och det har jag ju, så då är det helt perfekt.

Utsikten är nästan det bästa av allt.

Utsikten, solen, värmen, och en vecka utan måsten och gummistövlar.

Jo, jag vet hur bra jag har det. Tro inget annat.

Saker jag gör när det regnar.

Det har varit blött idag.

Regn när jag cyklade till träningen, spinning i en sal med luftfuktighet som fick fönstren att imma igen (så skönt – jag gillar när träning känns), regn när jag cyklade hem, och så IKEA på det som per definition är svettigt – lägg till två barn och en julavdelning med guld, glitter och glasrenar, och ni förstår pulshöjningen (även om det faktiskt måste ha varit ett av de lugnare besöken i modern tid).

Sen röjning hemma. Typiskt mig när jag har mycket att göra i veckorna är att jag bygger upp en irritation över saker som inte ligger i lodräta rader eller färgkoordinerade högar (det vill säga allt). Ja, ni har hört det förr. Jag är ingen pedant egentligen, men när jag är trött vill jag helst kasta (eller i alla fall slippa se) alla barnens grejer och starta en feng-shui-rörelse.

Nu är det i alla fall lite mer feng-shui i förrådet och treåringens rum. Åtminstone något åt det hållet, och det är bra med tanke på veckan som väntar.

En fullbokad jobbkalender, en man som är i Stockholm ett par dagar, ett föräldramöte en kväll, en jobbgrej en annan, och så skola och fritids som är stängt på torsdag och fredag.

Phu.

Då hjälper det faktiskt att förrådet är städat.

Knasigt men sant.