Rosa molnet.

Jag behövde något nytt – nu har jag det. 

Ingen större skillnad kanske – jag är ju den jag är – men jag ska försöka att vinkla det lite annorlunda. Vi får se hur det går.

Välkomna till mitt rosa moln.

Annonser

PS.

Det kan hända att det kommer en länk här såsmåningom.

Det kommer att dröja ett tag, först ska jag njuta av sommaren, och efter det ska jag fundera lite – på vad jag ska skriva nu, och på om jag kanske ska lära mig simma (lite bättre) för att kunna testa triathlon nästa år.

Men sen.

Kanske.

 

Hej då, bloggen.

Det är märkligt. Samma dag som jag tänker att nu har bloggen gjort sitt, så är det nästan på dagen fem år sedan jag började.

Det var inte planerat (varken att börja eller sluta), men nu blev det så.

För fem år sedan var min femåring bara fyra månader gammal/ung, och vi var på Gotland (det var en bra semester även om vädret var ganska dåligt). Min snart åttaåring var nästan tre år, och befann sig mitt i värsta trotsperioden (som ändå bara var en vindpust mot vad som väntade med hennes lillasyster, men det visste jag ju inte då).

Det är helt ofattbart hur mycket som har hänt på fem år. Med barnen, med livet, och med mig.

Jag tänker inte bli nostalgisk (även om jag känner att det är nära nu, jag är hopplös), men om ni visste hur mycket som finns i texterna jag har skrivit under åren. I, bakom, under och mellan de ord och meningar som tillsammans har bildat de 1291 inlägg som jag har publicerat (jag har skrivit fler, men de är mina egna).

När jag publicerar det här blir det 1292. Vissa har varit enkla, vissa svårare – jag är så glad och stolt över dem allihop.

Varför jag slutar?

För att det är dags. För att jag känner att jag har skrivit alla texter som passar in här redan. För att barnen är äldre. För att jag vill ha mer tid; till barnen, till andra texter, till annat. För att verkligheten trots allt är så mycket större än vad som ryms här.

Jag kommer aldrig att sluta skriva. Snarare kommer jag kanske att börja nu, på ett helt nytt sätt.

Det ska bli roligt. Det känns spännande.

Det känns också sorgligt, och faktiskt lite läskigt, för den här bloggen har varit så viktig. Viktigare än ni som inte har samma behov av att skriva som jag har kanske kan förstå.

Viktig av andra anledningar också.

Men ändå, det känns som rätt beslut, jag har tänkt på det ganska länge. Det känns skönt. Den här bloggen har gjort sitt. Jag kommer att spara den, förstås, den kommer att ligga kvar, och jag kommer att göra böcker av den till barnen. Jag ser framför mig hur de tittar skeptiskt på mig när de är arton år: ”Sex böcker? Är du inte riktigt klok – tror du att vi ska LÄSA allt det?” 

Men jag tänker att sen, kanske när de själva får barn (om de får det, just nu vill femåringen nog hellre ha alpackor och sjuåringen tänker visst aldrig i livet ha barn trots att hon avudar alla som är 1,5 år) så kanske de läser ändå.

Äh, såklart de kommer att läsa! De är ju mina döttrar!

Jag vet att ni är flera som läser idag, och tycker om att göra det. Jag är så tacksam över det (tack, tack, tack!), för utan er hade jag inte skrivit. Jag behöver läsare, annars lägger jag inte samma energi i texterna, och då tycker jag inte att det är roligt.

Nu ska jag använda den energin till andra texter.

Morfar. Du kommer att få mejl istället, tro inget annat. Jag tänker aldrig sluta skriva till dig, du är och har alltid varit min absolut viktigaste läsare. Nu får du bara läsa det på ett annat ställe, och det kommer möjliggöra att jag kan berätta mer, inte mindre.

Nu blir jag nostalgisk ändå, skit också (förlåt morfar, dåligt ordval).

Hej då här, och tack för att ni har läst.

Vi ses i verkligheten och i andra texter.

Hemma.

Ni vet att jag älskar att komma hem. Det spelar ingen roll vilket paradis jag har varit i, inte ens när jag är där, för jag känner och tänker alltid: åh så underbart det är att vara här – men hur kan man BO här?

Sedan kommer jag hem till min gata, det duggregnar (och vi släpar väskorna från bussen vi tog från tåget vi tog från flygplatsen) och husen ser väl allt annat än speciella ut, men ändå:

Jag älskar att komma hem.

Starta tvättmaskinen (älsket på det brukar ta slut vid tredje tvätten).

Duscha i min egen dusch.

Sova i min egen säng (i alla fall fram till klockan halv tre då sjuåringen absolut vill att jag ska sova med henne i hennes säng).

Läsa lokala nyheter om cykelaffären som byter ägare.

Åka och träna (och inse att jag kan göra armhävningar på tårna – hurra, när lärde jag mig det?).

Äta pannkakor med keso och jordgubbar till lunch.

Bli tokig på alla saker barnen sprider ut överallt.

Cykla en runda med barnen och ropa åt dem att hålla till höger hundra gånger (är det något mina barn ska lära sig – tillsammans med särskrivningsregler –  så är det cykelvett). 

Laga mat och lyssna på musik (Spotify-lista, jag älskar att någon annan blandar musik åt mig).

Ja, och så vidare, ni förstår nog.

Det är inte så att jag inte tycker om att åka bort, eller är bunden till en speciell plats; jag har flyttat massor i mitt liv, och blir egentligen rastlös av att bo mer än fem år på samma ställe – 

– men det är nästan löjligt hur mycket jag tycker om att komma hem.

PS. Imorgon åker vi hemifrån igen, till Österlen och mina föräldrar – fast det är nästan som att komma hem det också. Cykeln får följa med, barnen och mannen tänker tälta på tomten (typ tradition sedan förra året), och SMHI lovar prima svensk sommar. Heja.

Slutet gott (hoppas jag)!

Vi kom fram till Salzburg vid midnatt (efter middag på en fantastisk italiensk restaurang i hamnen i Koper i Slovenien, där vi hamnade av en slump), och vaknade sedan strax efter nio (!!!!) till regn, tretton grader och en väldigt otrevlig frukostmatsal.

Välkommen, liksom.

Men det tog sig – vi tvingade ut barnen i regnet en stund (Va? Skor??? Måste vi ha det?!) – är vi i Salzburg så måste vi ju i alla fall se lite av stan, och en stund senare kunde vi checka av diverse fontäner, apfelstrudel och en gammal vacker kyrkogård. Femåringen gick med mannen och läste på gravstenar, och kom sedan fram till mig och berättade med allvarsam röst:

Mamma, Frans är död”.

Hon känner bara till en Frans, och det är han som var med i Melodifestivalen. 

Man bör kanske inte skratta på en kyrkogård, men jag kunde inte låta bli. Förlåt till Franz (inte Melodifestival-Frans) som dog för många, många år sedan.

Nu sitter vi fast i en bilkö nära gränsen mellan Österrike och Tyskland, och räknar baklänges från tiden då flyget går från München (tre timmar och femtioåtta minuter).

Vi kommer att hinna. Jag hoppas verkligen att vi kommer att hinna.

Det är så vackert här, även när det regnar. 

Barnen är på bra humör i baksätet; de leker djursjukhus och äter godis före maten (mest eftersom vi kanske inte har tid med mat ändå).

Kan ni läsa det här har vi förmodligen hunnit med flyget hem – 

– det hade varit en väldigt bra avslutning på en väldigt bra resa.


Facit: vi kom till gaten precis när boardingen började – detta trots att vi blev omdirigerade till (den väldigt fina) tyska landsbygden av gps:en (på grund av vägarbeten), OCH gav barnen mat. Förmodligen glömde vi något i hyrbilen som vi lämnade väldigt snabbt, men det har vi inte märkt än (solfjädrarna är med, phu, och barnen också).

Om det som får mig att vilja gråta mitt i det vackra.

Vi inte så mycket koll på omvärlden här, men jag läser om Nice och mår illa. Det kan hända precis varsomhelst numera, så känns det.

Ingen plats är trygg.

Om jag låter allt som har hänt den senaste tiden stanna i tanken för länge så börjar jag att gråta.

Jag vill inte vara rädd.

Jag tänker inte vara rädd.

Men jag tänker på alla som drabbas medan vi sitter här och ser på havet.

Det går inte att ta in.

Det finns aldrig ord som räcker till.