Sexåringen har en kompis hemma efter skolan.
”Mamma, får vi baka något själva?”
Det automatiska svaret som dyker upp i huvudet är nej. Nej som i: nej jag orkar inte ha mjöl överallt, nej det blir så mycket disk, och nej, din lillasyster kommer förvandlas till ett grönt monster av avundsjuka.
Men plötsligt känner jag starkt för att inte vara en automatiskt tråkig mamma.
”Ja, det kan ni väl!”
Jublet vet inga gränser, och de börjar genast diskutera vad de ska baka.
”Får vi göra kladdkaka?”
”Javisst.”
”Eller, vi vill göra sockerkaka.”
”Okej.”
Sexåringen verkar inte tro att det är sant. Säger jag ja till allt? Bäst att passa på:
”Får vi äta upp allt sen?”
”Haha, nej. Men ni kan få smaka lite om ni äter mat först.”
”Får hon ÄTA hemma hos oss?”
”Ja.”
Nu är jag så populär så det finns inga gränser.
Och visst – det blev mjöligt, kladdigt, äggskal i smeten, en praktisk övning i varför man inte ska hålla en elvisp ovanför ytan, och en treåring som var om inte grön så i alla fall väldigt arg för att hon bara fick titta på.
Men det blev också två ofantligt stolta sexåringar – och en väldigt rolig kväll (som möjligtvis spårade ur en aning när treåringen ville underhålla de äldre barnen genom att visa upp sina gympakunskaper – uppe på köksbordet…hmm).
Jag ska säga ja oftare (inte till gympa på köksbord, dock).
Ja är roligare än nej.
Och sockerkakan fick jag på köpet.
bokstaverat 